I en vingård brottas vinodlare med flera olika sjukdomar eller skadedjur som kan vara förödande för vinrankan. En del rotstockar kan ha en naturlig resistens mot vissa sjukdomar men om en vinranka som är sjuk importeras från något annat land så kan det skapa problem. Ett exempel jag tänker på är vinlusen Phylloxera vastatrix (ett mer korrekt namn nuförtiden är Dactulosphaira vitifoliae). Den här lilla rackaren tog kål på mer än halva vinnäringen i Europa sent 1800-tal och det tog lång tid innan man hittade orsaken. Men först, var kom den ifrån?
I mitten av 1800-talet importerades stora mängder levande plantor till Europa från Amerika. Den här marknaden blomstrade tack vare välbärgade människor som hade den ekonomi som behövdes för att kunna utveckla stora trädgårdar och växthus. Jules Planchon, som var Professor of Pharmacy vid Montpellier University, noterade att under åren 1858 – 1862 importerades stora mängder amerikanska rotstockar som senare skickades till olika delar av Europa. Man tror alltså att vinlusen tog sig in i den europeiska vinvärlden via dessa rotstockar som kom från Amerika. Infekterade vinstockar spreds sedan vidare till Bordeaux, England, Irland, Alsace, Tyskland och Portugal till en början, sedan vidare i världen.
1863 fick en annan professor, J.O Westwood som var entomolog vid Oxford University, insektsprover från ett växthus i Hammersmith, London. Dessa insektsprover tydde på att det var vinlusen tack vare att det fanns insekter i lövens gallbildning. (se bild längre ner på gallbildning) Det här var med största sannolikhet introduktionen av vinlusen i England.
Samma år, 1863, pratades det om en okänd sjukdom i Frankrike där två vingårdar i Rhône drabbats. Den första skrivna rapporten kom från en veterinär 1867. Han skrev om en vingård som hade vinrankor som visade någon form av sjukdom. Dessa vinrankor växte inte som de skulle under den våren som det observerades. Vingården hade egentligen insjuknat från angrepp av vinlusen flera år tidigare men det blev märkbart först efter några år. Här började en kamp som pågick i många år med den lilla gula rackaren som spred sig över den europeiska vinvärlden och vidare utanför Europa.
Phylloxera vastatrix är spridd över hela vinvärlden idag med undantag från några delar som är helt befriade. Kalifornien 1873, Portugal 1871, Turkiet 1871, Österrike 1872, Schweiz 1874, Italien 1875, Australien 1877, Spanien 1878, Algeriet 1885, Sydafrika 1885, Nya Zealand 1885 och Grekland 1898.
I delar av Australien och Kina, Chile, Argentina, Indien, Pakistan, Afghanistan samt Kreta, Cypern och Rhodos har inte vinlusen härjat. I flera av dessa länder så är det tack vare strikta karantänlagar som de inte varit angripna av vinlusen. Plus att vinrankor som växer på sandig jord är immun mot vinlusen.
Vinlusen är en liten gulfärgad bladlus som attackerar både rötterna och bladverket. Det är bara vinrankor denna lus attackerar. De har en komplex livscykel och två olika livsformer beroende på om de lever på rötterna hela året eller på löven under växtsäsongen, men båda är av samma sorts bladlus. Skadorna som vinrankan får från vinlusen är när den producerar gallbildningar så gör den det genom att injicera saliv. (Gallbildning är små tillväxter på undersidan av blad som utvecklas för att en insekt orsakat en skada, se bild nedan) Lusen livnär sig på saven och orsakar skador på rötterna. Honorna lägger ägg i gallbildningarna på löven eller på rötterna och det kan vara så mycket som fyra till sju generationer vinlöss på en sommar! Den sprider sig genom att krypa eller genom att flyga mellan vinrankorna och med hjälp av människor eller maskiner som rör sig i vingården.
Bilden visar gallbildning på undersidan av löven där honorna lägger ägg
Phylloxera vastatrix (Dactulosphaira vitifoliae)
Symptom på att vinrankan är angripen:
Vinrankor dör på grund av torka, som visar sig som större och större fläckar år för år
Rötterna är täckta av insekter som omges av gula ägg
Svullnad på äldre rötter
Blekgrön gallbildning på undersidan av löven
Små förkrympta skott och gulnande löv visar sig inom tre år och vinrankan dör efter ungefär fem år.
Vad gjordes för att vinna kampen mot vinlusen?
Den första av många kommittéer som bildades för att utreda detta var en kommitté initierad av Vaucluse Agricultural Society och den 15 juli 1868 började de undersöka vinodlingar i Rhône. En medlem av denna kommitté var Jules Planchon som sedan tidigare hade erfarenhet från att arbeta med phylloxera under en period i Kew Botanical Gardens i England. Han observerade att de döende vinrankorna hade små gula insekter på rötterna och noterade en likhet med Phylloxera querqus. En bladlus som lever på ekträd. Han namngav bladlusen Phylloxera vastatrix. Men samma vinlus hade tidigare upptäckts på amerikanska vinrankor av en annan man vid namn A. Fitch. Han hade namngett vinlusen Phylloxera vitifolii. Detta innebar att vinlusen gick under det namnet till en början för att Finch hade upptäckt den först.
I augusti 1868 presenterades då att orsaken till förödelsen i vingårdarna var vinlusen. Allmänheten hade dock svårt att acceptera att denna lilla gula lus kunde vara så förödande så man valde att skylla på annat. Man valde att skylla på dåligt väder, överproduktion, att jorden var utarmad, kalla vintrar, att man gallrat för hårt. Till och med att det var Guds vrede som drabbat vingårdarna! Alla dessa teorier tillbakavisades och till slut förlikades man med att det faktiskt var vinlusen.
Nu började arbetet med att få bort vinlusen från vingårdarna. Vinlusen var vid det här laget så pass utspridd och orsakade stora ekonomiska förluster så den franska regeringen gick ut med en belöning på 300 000 francs till den som kunde komma fram med ett botemedel. En belöning som visade sig vara ett bra incitament för innovation och kreativitet. Det kom in 1044 olika förslag till School of Agriculture i Montpellier varav endast två visade sig kunna vara till nytta. Som exempel på botemedel som inte genomfördes för att de var helt vansinnigt galna kan nämnas att man föreslog att ”begrava en levande padda under vinrankan för att dra ut giftet” eller ”bevattna vinrankorna med vitt vin”. Nåväl, man kanske inte kan klandra någon för tokiga idéer med tanke på belöningen.
En metod som genomfördes var att översvämma vingårdarna för att dränka vinlusen. Tyvärr kunde denna metod inte användas överallt för det var inte alla som hade så pass stor tillgång till allt vatten som behövdes. Man injicerade vingårdarna med flytande kolbisulfid som också, med rätt dos, visade sig vara framgångsrikt. Men det fanns en opposition mot detta som framhöll att ympning av vinrankor över till amerikanska vinstockar skulle vara ett mer framgångsrikt tillvägagångssätt. Det visade sig att de amerikanska vinstockarna, alltså själva rotstocken, var mer eller mindre resistenta mot vinlusen.
När den amerikanska kontinenten koloniserades av européer tog de med sig den europeiska vinrankan Vitis vinifera för att odla vin. Dessa vinodlingar var inte alls framgångsrika i Amerika och det hade förmodligen att göra med att Vitis vinifera attackerades av vinlusen och överlevde inte. De amerikanska vinstockarna däremot hade med tid utvecklat en försvarsmekanism mot vinlusen. Det uppstår sår när vinlusen göder sig på rötterna och dessa sår blir i sin tur angripna av bakterier och svamp. Den amerikanska vinstocken producerar en form av hård korkaktig yta som omger äggen och läker såren. Någonting som inte den europeiska vinrankan kunde eller kan göra. Till saken hör också viner som är gjorda på exempelvis Vitis riparia, Vitis rupestris eller Vitis berlandieri (alla amerikanska vinrankor) får andra icke önskvärda aromer än vad viner gjorda på Vitis vinifera (den europeiska vinrankan) får. Så genom att ympa europeiska vinrankor på amerikanska vinstockar hjälpte inte bara angående vinlusen, det gav också mer angenäma aromer och smaker till vinerna. Voila! Vinn vinn!
Med tid har det utvecklats hybrider från amerikanska rotstockar som inte bara klarar vinlusens attacker utan även andra angrepp som virussjukdomar eller andra creepy crawlers som en vinodlare behöver tampas med.
Publicerat: 8 oktober, 2020
Skrivet av: Vinhyllan.se
)
